Varför hjälper vi kvinnor?

Kvinnornas ekonomiska situation och möjligheter

Kvinnorna är internationellt sett de allra fattigaste; enligt statistiken är 70% av de fattiga i världen kvinnor. Kvinnornas svaga ekonomiska situation försämrar också förverkligandet av deras mänskliga rättigheter på många sätt.

Lösningen är inte att stödja kvinnorna ekonomiskt, eftersom det är frågan om  samhällelig ojämlikhet som grundar sig på könsroller vilka i sig utgör hinder. Könsrollerna  ställer kvinnorna i en sämre position. Rollerna bidrar till sådana traditioner och lagstiftning, som långt dikterar kvinnornas ekonomiska villkor och begränsar utkomstmöjligheterna.

Jämlikhet mellan könen och kvinnors lika rättigheter är förutsättningar för utveckling och ökad välfärd. Eftersom det handlar om samhälleliga strukturer, är det inte tillräckligt att behandla symtomen genom att  trygga ekonomin för tillfället. För att få till stånd  verklig förändring, måste man ta itu med de verkliga orsakerna till kvinnors fattigdom. Förändringar sker inte i en handvändning, eftersom de förutsätter förändringar i lagstiftningen, politiska åtgärder, attitydförändringar och att kvinnornas får utbildning. Kvinnor och män, flickor och pojkar behöver förstå att mera jämlika könsroller är till allas fördel.

Könsroller och uppehälle

Våra tankar om hurdana kvinnor och män är, deras svagheter och styrkor, baserar sig på könsroller. Dessa roller som man uppfattat som naturliga, baserar sig i hög grad på hur arbeten och uppgifter har fördelats mellan kvinnor och män genom tiderna i olika kulturer.

Uppfattningarna om arbetsfördelningen har i många kulturer baserat sig på könsroller. Olika uppgifter har även haft olika värde. Om uppgiften ger möjlighet att bestämma över hushållets ekonomi är värdet högre. Jobb som ger inkomster har i de flesta kulturer traditionellt tillfallit mannen. Kvinnorna däremot har koncentrerat sig på hushållsarbetet och omvårdnaden av barnen och de äldre.

Eftersom kvinnornas arbetsinsats i regel varit oavlönad, har man ansett att män är mera berättigade att bestämma över hur hushållets egendom används. Denna tankemodell ignorerar betydelsen av kvinnans arbetsinsats i hemmet i sig men också som den insats vilken  möjliggör att mannen förvärvsarbetar utanför hemmet.

Samtidigt har man också glömt att kvinnor ofta har förvärvsarbetat. Till exempel i Narsapur i Indien har kvinnorna traditionellt tillverkat exklusiva spetshandarbeten. Det har man ändå inte uppfattat som förvärvsarbete utan som en del av hemsysslorna. Männen i familjen säljer dessa spetshandarbeten på marknaden och det i sin tur anses vara vara inkomstbringande arbete. Arbetet kring en och samma produkt värdesätts alltså olika beroende på vilket kön det är som har ansvaret för arbetet.

Arbetsfördelningen mellan män och kvinnor varierar beroende på kulturen. På ett område som sträcker sig från Nordafrika genom Mellanöstern till Sydasien, är det brukligt att mannen har ansvaret för kvinnans uppehälle och trygghet. Mannens ansvar över familjens inkomster ger honom också ensamrätten att förvalta familjens tillgångar. I den del av Afrika som finns söderom Sahara, i Karibien och i delar av Latinamerika, har kvinnor och män skilda ansvarsområden för familjens uppehälle. Kvinnorna har större möjligheter att verka utanför hemmet, de har större rörlighet och möjligheter till växelverkan med andra. I Purdah-kulturen i Sydasien däremot stänger man in kvinnan i hemmet och gör det omöjligt för henne att förvärvsarbeta utanför hemmet.

Konflikternas inverkan på kvinnornas ekonomiska trygghet

Den inverkan som konflikter har på människors trygghet och välbefinnande, varierar beroende på könet. Det sexuella våldet som förekommer i samband med konflikter, kan för männen utgöra ett sätt att bestämma över kvinnornas arbetsinsats och egendom. Kvinnor kidnappas och tvingas  att arbeta för beväpnade trupper och kan tvingas till att föda barn åt fienden.  Sexuellt våld kan också vara ett sätt för fattiga män att komma över kvinnornas egendom, som till exempel jord eller boskap. Under inbördeskriget i Ruanda under 1990-talet förekom att kvinnor våldtogs för att våldtäktsmannen skulle komma över kvinnans egendom. Det gjorde han genom att kvinnan tvingades till äktenskap med den som förgripit sig på henne.

Kön har betydelse för den ekonomiska tryggheten också efter ett krig. Krig splittrar familjer och andra sociala nätverk och kvinnorna blir ofta ensamma kvar och ansvarar för familjens försörjning efter mannens död. Till exempel efter inbördeskriget i Ruanda bestod 60 procent av befolkningen av kvinnor, och en stor del av hushållen var på kvinnornas eller barnens ansvar. Sådana hushåll drabbades i medeltal mest av fattigdomen eftersom kvinnor i Ruanda inte har rätt att ärva familjens egendom om det inte finns ett skilt avtal om det.

Bristfälliga arvs- och äganderättigheter

Bristfälliga arvs- och äganderättigheter ställer kvinnor i ett labilt läge ur ekopnomisk synvinkel och bidrar till kvinnornas fattigdom. Utan rättigheter att äga eller ärva, försämras kvinnornas möjligheter få lån, eftersom de inte har den säkerhet som krävs. De största problemen utgörs av att lagen är bristfälligt och inte övervakas. Därtill råder okunskap om sådana lagar som ens delvis tryggar rättigheterna och man känner inte till möjlighetern att få juridisk rådgivning när rådande praxis går emot lagen.

I många primitiva samhällen som grundat sig på självförsörjning, har tanken på ett privat ägande av mark varit främmande. Både kvinnor och män hade endast haft rätt att använda marken. Kolonialväldet förde med sig den individuella äganderätten och det gynnade i synnerhet männen. Orsakerna är många. Arvsrätten dikterade det faktum att produktionsresuserna oftare tillföll sönerna, kolonialherrarna vände sig i regel  till männen, besluten påverkades av den tidsenliga uppfattningen om mannen som familjens överhuvud. Gamla vanor förstärks fortfarande av att beslut om äganderätten ofta görs på lokal nivå, där kännedomen om lagstiftningen är bristfällig och besluten fattas i huvudsak av männen.

I många afrikanska länder tillämpas samtidigt statlig lagstiftning, stamlagar och religiösa lagar. Det är ett stort problem. Fastän statlig lagstiftning förbjuder könsdiskriminering fattas besluten i familje- och äktenskapsfrågor i regel enligt  stamlagar och religiösa lagar. Dessutom innehåller de statliga lagarna många otydliga formuleringar som möjliggör varierande tolkningar.

När det gäller arvsrättsfrågor i Afrika, är det ett stort problem att det är mannen som i första hand uppfattas som förvaltare av egendomen ( i rollen som ägare eller som kvinnans förmyndare).  Problematiskt är också att kvinnan har rätt att bruka jorden endast på grund av släktskapet till sin man och att hennes arv uppfattas som hemgift till mannens familj så att den vid en eventuell skilsmässa tillfaller mannen. Änkor får inte sälja egendom eller gifta om sig.

I flera asiatiska länder såsom i Nepal, tryggar grundlagen jämlikhet mellan könen. Lagen garanterar också arvsrätt för änkor och döttrar men i praktiken förverkligas detta sällan. Lagarna innehåller enskilda bestämmelser och kryphål som försämrar kvinnornas ekonomiska trygghet. Lagen kräver till exempel att döttrar bör återlämna sitt arv vid ingång av äktenskap.